Skånes tegelproduktion genomgick en fundamental förändring under 1800-talet när traditionell handtillverkning ersattes av mekaniserad massproduktion. Denna utveckling påverkade inte bara produktionsvolymer utan även kvalitet, standardisering och regional arkitektur.

Genom detaljstudier av tegelbrukens räkenskaper och produktionsmetoder kan vi följa hur nya tekniker gradvis introducerades. Hoffmankammare och ringugnar revolutionerade bränningsprocessen och möjliggjorde kontinuerlig produktion med jämnare kvalitet än traditionella periodugnar.

Lerresursernas kvalitet och tillgänglighet påverkade både lokalisering och utveckling av tegelbruk. Skånes gynnsamma geologiska förutsättningar med lättillgänglig lera av hög kvalitet skapade förutsättningar för en blomstrande tegelindustri som försörjde större delen av södra Sverige.

Standardiseringen av tegelformat och kvalitetsklasser påverkade byggnadstekniken fundamentalt. Arkitekter och byggmästare kunde för första gången planera med förutsägbara materialdimensioner, vilket möjliggjorde nya konstruktionstekniker och arkitektoniska uttryck.